När Marnie var där

Anna ska tillbringa sommaren på Hokkaido. Tanken är att den fuktiga luften ska lindra hennes astma. Hon fördriver tiden med att dagdrömma, övertygad om att hon står utanför den osynliga cirkeln som de flesta människor tillhör. Då träffar hon Marnie, en flicka som inte dömer utan låter henne vara precis som hon är. De två blir snabbt vänner, men det är något med Marnie som är annorlunda. Något som får Anna att börja undra vem hennes nyfunne vän egentligen är … 

”Min första reaktion efter att jag hade läst boken var att det här kommer inte bli lätt att göra en film av. Jag tyckte om den som litterärt verk och den berörde mig mycket, men historien verkade svår att berätta genom animation. Det som gör boken är dialogen mellan Anna och Marnie. Det är genom deras samtal som vi märker de små skiftningarna i hjärtat, och det är där bokens stora fördelar ligger. Men hur skulle jag fånga det i en animation? Jag kunde verkligen inte komma på hur jag skulle kunna göra det på ett övertygande sätt. Men trots det så fanns det en bild som stannade kvar i mitt huvud långt efter att jag hade läst boken – Anna och Marnie står nära varandra, hand i hand, i trädgården till en stor herrgård byggd i sten som vetter mot ett vackert träsk. Kanske kunde de dansa vals i månskenet? Deras två hjärtan kommer att mötas, alltid ackompanjerat av naturens skönhet, en mild bris och en familjär gammal melodi. Efter att ha ritat flera konceptskisser upptäckte jag att jag vill ge det en chans. Historien äger rum i Hokkaido. Anna är en 12-årig flicka som bär mycket oro inom sig. Framför henne dyker en mystisk flicka upp, hon heter Marnie och har sitt eget vemod. I en tid när världen endast verkar bry sig om vuxna ämnen, kommer det att vara möjligt för oss att göra en film som kan ge frälsning åt de här föräldralösa själarna? Jag har inga planer på att förändra världen med en enda film på det sätt som Miyazaki skulle kunna göra, men när jag kommer efter Det blåser upp en vind och Sagan om prinsessan Kaguya av studions mästerregissörer, så vill jag inte gå tillbaka till att göra en Studio Ghibli-film för barn. För alla Annor och Marnies som kommer till biografen för att se den här filmen så hoppas jag göra en film som känns som en själsfrände – en som kan sitta bredvid dem och bara finnas vid deras sida” 
– Hiromasa Yonebayashi, manusförfattare och regissör